When the past comes to visit

När du funderar över vad som är meningen med livet – meningen just i ditt liv – och hur du ska leva ut din fulla potential, så tror jag att svaret ofta finns i dina unga år.

Då du fortfarande var närmare din natur, genuint dig själv, följde ditt hjärtas röst och din intuition. Kanske är det annorlunda idag. När jag växte upp fanns inte mobiler, datorer eller ett ständigt flöde av intryck. Idag riskerar vi att tappa vårt djup och vår inre röst redan i tidig ålder, när världen utanför får en allt större och snabbare påverkan på oss.

Jag har själv blivit påmind under de senaste veckorna om mitt förflutna – det jag skapade för nästan 30 år sedan, det jag nästan hade glömt bort. Året var 1998 när jag tecknade min första häst tavla. Den har jag faktiskt kvar, inramad och hänger på väggen. På den tiden signerade jag mina verk med årtal – tur det, så jag har koll idag...

Jag minns hur allt började. Efter gymnasiet bodde jag hemma hos mina föräldrar igen, utan att riktigt veta vad jag ville göra i livet. Jag gick en utbildning som gav mig mycket, men inte ett tydligt yrke, det var livet sedan som tog mig till Sverige och till att jobba inom hästnäring.

Jag var hemma på gården och kände mig rastlös. Samtidigt hade jag alltid tyckt om bildkonst. Redan som sjuåring vann jag en nationell tävling med en teckning som föreställde livet i ladugården hos mina farföräldrar. Djuren har alltid stått mig nära – kanske inte så konstigt när man heter Pethman ;-)

Den där dagen när jag kände mig uttråkad tog jag fram blyertspennan och papper, hittade en bild i en tidning och började teckna. Jag älskade hästar och hade hängt i stallet sedan jag var 13 år och hade massor av häst tidningar, samt foton jag tagit, men inte så fina med dåtidens kamera samt rörliga motiv :-D

Så började det.

Jag tecknade – mest hästar. Vänner och familj fick sina pälsklingar förevigade. Och nu, många år senare, har dessa gamla verk börjat dyka upp igen, lite här och där. Som små påminnelser om att jag har burit detta inom mig hela tiden.

Konsten. Skapandet. Och kärleken till hästar.

Det känns som om universum vill bekräfta att jag är på rätt väg. Att jag är där jag ska vara. Och i stunder av tvivel vill jag påminna mig själv om just detta – att fortsätta, hålla i och hålla ut, göra det som ger mig fjärilar i magen, glädje som bubblar inifrån, även om det inte finns en månadslön och trygga grund i form av en anställning... lita på det okända.

Det finns ett liv att leva, att utforska och upptäcka min fulla potential.

Vad är det som har följt med dig hela sedan dina unga år?

Den där lågan som brinner inom dig, har du koll på den och ger du den tillräckligt med syre?

If not now – when? ✨